Trauma kväll.

Som jag skrev i förra inlägget så är vi flera jägare i familjen. Både jag, min far och en av mina bröder har jakt och vapenlicens. Fast det är bara brorsan som sitter något rådjurs pass någon höst då och då. Själv var det många år sedan jag sköt något.

Det är annars väldigt mysigt att tassa upp tidigt i ottan och packa ryggsäcken med kaffe och smörgås för att smyga upp och sätta sig i något jakttorn. 

Se hur det ljusnar, dimman som lättar och spana efter rådjur i skogskanten. 

Och det gör mig ingenting att sikta och trycka av om man får syn på ett rådjur. 

Jag har alltid resonerat att det är bättre med ett rådjur i frysen än på motorhuven.

Men i går kväll så blev det väldigt traumatiskt. 

På väg hem efter min löprunda så får jag se ett rådjur ligga på min körbana och sprattla. Jag stannar bilen och slår på mina varningsblinkers. Hoppar ur bilen för att se hur skadad den är. 

Någon har kört på men inte stannat. 

Den kan inte röra mer än bakbenen, som sprattlar okontrollerat. Och som den brölade. Det var fruktansvärt  att höra.

Det gjorde ont i hela mig. 

Under tiden jag pratade med polisen i telefonen så hade den slutat röra sig och även slutat andas. Tack och lov. 

Jag fick ta tag i frambenen och dra den åt sidan så den hamnade bredvid vägbanan. Polisen skulle skicka en jägare till platsen, men jag vet inte vad hans uppgift blev eftersom den redan var död. 

Det var lite sorg i hjärtat när jag åkte hemåt. 

Som sagt, hellre skjuta dom än att dom ska gå åt i trafiken. 

R.I.P Bambi