Man kan inte bli annat än glad.

Jag har haft lite kryp i kroppen under veckan som gått.
Det blir så när det är för lite av dom där träningspassen som riktigt sliter tag i kroppen.
Lår som bränner av mjölksyra eller en strupe som känns som ett rivjärn på varje andetag.
Och efteråt så är man helt slut. Men jag har saknat det sååå. Men det blir gärna så under barnveckan.
Då blir det bara kortare lättare pass. Det är det som det finns tid till.
Men sedan kommer det dåliga samvetet på söndag eftermiddag. När man saknar det där extra lilla tålamodet en vetgirig 5-åring behöver.

Vi var upp till mina föräldrar under helgen och hälsade på.
Massa god mat, shopping i köpcentrat, fiske med morfar, och vin i glasverandan.
En bra helg helt enkelt.
Och jag kom iväg på ett löp pass också. ( Det rev bra i stupen innan jag var helt uppe).
Det blev Valfjället upp och ner + några kort ruscher i lilla backen.
Och på hemvägen körde jag genom Kortlanda. Och jag kunde inte låta bli att stanna bilen mitt i grusbacken.
Där stod dom. 3 st highland cattle, så fina. Jag var tvungen att gå ur bilen och prata lite med dom.
Tänk att ett samtal på 5 min med en ko (eller om det var en tjur) kan göra en så mycket med humöret.
Jag åkte därifrån med ett fånigt leende och kände mig jätte glad.

När vi väl tog kvällen här hemma i stan så undrade Charlie om jag vet hur MYCKET  han tycker om mig.
- Nej, hur mycket?
- Lika mycket som hela universum och alla andra planeter som man inte ens kan se mamma.
 Mitt hjärta smälter. Älskade unge. I dag kommer jag somna med ett leende.