Långa Lugnet...

Vilket bullshit..Det var allt annat än lugnt.
Långa Lugnet var andra deltävlingen i Mitsubishi Challenge. Även om man har studerat banprofilen innan loppet så var det nog först när man svängde in i Falun som man förstod att detta kommer bli jobbigt.
Den mest karakteristiska vyn i Falun är just hoppbacken.
3 loopar som ska köras runt denna och dess närområde.

Men lite roligt för det var en ny tävling för alla. Den har gått tidigare men på en annan bansträckning.
61 km som skulle disponeras på rätt sätt för att man ska kunna ge allt ända in i mål.

Första loopen var lätt åkt. Men endast tekniskt sett. Mestadels grusvägar, men tempot desto högre.
Någonstans har jag klockat 58,6km/tim och jag tror det var på denna sträcka.
Även om kurvorna var långa så låg det tjockt med rullgrus på dom så man flöt liksom uppe på allt.
Och vägarna var så dammiga att man hade ca 20m sikt. Väldigt spännande när det går så fort.

Jag har ju inte så bra minne hur olika sträckor ser ut, vart och när. Men loop 2 var väldigt teknisk.
Både rotig och så slagig att jag blev lite lätt illamående.
Och någonstans i början av den så såg det ut som en teknisk zon. Som om de flesta klubbar hade gjort upp innan att här byter vi däck. Men tydligen så var det en eller flera stenar som skapat mass punka.
Det stod säkert 30 pers efter banan som håvade fram nya slangar och pumpade febrilt.
Jag själv kör hellre med för hårt pumpade däck och det kan bli lite slagigt, men så har jag aldrig fått någon punka på tävling heller. Det tar mig ca 10 min att få dit en slang på bakhjulet så den risken tar jag inte.
Och kanske var det min räddning. (Eller om jag bara missade stenen)

Loop 3 skulle vara den jobbigaste av alla. Väldigt backig. Och det var den. Tanken slog mig att har vi trampat uppför så länge som vi gjort nu så kan det inte vara någon mera backe kvar om vi ska ta oss till mål också. Men jo då. Satan vad många sätt det finns att ta sig uppför detta berg. Men trampar man upp så ska man ju ner också. Och där har jag en fördel. För jag vågar släppa på ordentligt och kan plocka många 'gubbar'.
Vid skylten 3 km kvar till mål så kom velodrom kurvorna. Riktiga down hill spår med hårnåls kurvor och trätrallar. Man kom ur skogen med ett brett leende och hinner tänka att det här med down hill borde jag prova på riktigt.
Och efter det serpentin grusväg. Det var faktiskt första tävlingen som jag kommit in i kurva efter kurva med bred sladd och ena foten ur klickad som säkerhet.

Jag brukar alltid bäva lite inför Billeracet för att den banan är så tuff, men helt plötsligt så känns den som en söndags utflykt. Man har flyttat fram gränserna lite på Långa Lugnet. Och det är roligt. För jag kan tycka att många mtb lopp har plattats ut lite pgr av att dom är seeding lopp till Cykelvasan. Det ska passa alla och alla ska klara av det. Dom klarar Långa Lugnet också men det är ganska mycket jobbigare bara.
Och det här med att man kör olika loopar och kommer i målområdet för varvning är och så en bra sak.
Mera publikvänligt och flask langare behöver inte studera kartor och förflytta sig i bil mellan olika platser utan kan lugnt och stilla stå på ett ställe och följa hela tävlingen.
Och hur det gick? Jag dundrade in på 2:50:53 och en 2:a plats i D-40 (igen)

Nu är det bara att ladda om inför Lida Loop i Stockholm på söndag.

Sliten men så jäkla glad

Inget är väl godare än den lilla matlåda man får efter dryga 6 mil.
(Några av klubb kompisarna)