Pulsrusningar och vad test

Mitt lilla hjärta lever rövaren just nu. Pulsen hoppar helt okontrollerat både upp och ned när belastningen höjs. Och jag kan vara helt slut fast jag fortfarande inte har kommit upp på tröskelpuls. 

Vad jag kan se just då. För nästa sekund så visar den att jag ligger på 3 slag i från max. Och då är det ju inte så konstigt att jag är trött så jag håller på att ramla av cykeln. Och så här har det hållit på under ca en vecka. 

Eller om det är pulsbandet som spökar. 

Provade en annan klocka på morgon passet i dag och då var allt ok. Fast ok med hjärtat eller klockan? Det är frågan. 

Istället för att trampa ur benen så tog jag en lätt och försiktig jogg hem för att testa vaden. Det tog bara 7 min, men jag kände absolut ingenting. Verkar lovande. Väntar ändå ett tag med att belasta den med backar. 

Hemma ligger kläderna för kvällspasset redo. Dags för en nice ute runda när jag slutar. Kommer köra 2 timmar där jag under sista timmen lägger in 2x20 min på tröskel. Jag kommer har järnkoll på klockan, är det fortfarande något spök så får jag nog ringa ett samtal i morgon. 

Hej hej måndag.

- Det blir som det blir. Och det är som det är, som 100-åringen sa.
Och det var just så det var i morse. Redan kl 06:30 fick jag göra en justering i träningen.
Planen var att köra 4:or. Om jag inte hade glömt pulsklockan hemma.
Jag litar INTE på min kropp den tiden på dygnet, så att köra på känsla är bara att glömma.
Att trycka upp pulsen en bra bit över tröskel är svårt när syran vill komma redan 20 slag under. 
Efter som just förra veckan fick bli som den blev så var hel peppad att få till denna helt efter planerna.

Men jag hoppade in i gymmet ist och fick till veckans styrkepass. Stod där i mina cykelbrallor med ömmande pulka rumpa.
(Fantastiskt hur högt och långt man kan flyga på en stjärtlapp.)

Annars så var jag ute på ett underbart distanspass i går kväll.
Vintercykling när den är som bäst.
-2 grader och hård packad snö. Detta har jag verkligen längtat efter. Hoppas det håller i sig.
4:orna får jag ta i kväll.

Förrädiska svarta hål.

Nu har jag vacklat riktigt rejält. Ramlade ner i ett svart hål och hängde bara på kanten med krampande fingrar och funderade på att släppa taget helt. 

Nu skiter jag i det här. Det är inte värt det. Säljer alla cykel prylar inklusive cykel, betalar av lite och packar sedan resväskan och drar iväg med hela familjen för resten av pengarna. 

Tanken hade jag under 2 dygn. Hann till och med kolla upp olika resor. 

Träna skulle jag göra, men bara för att det är skönt och roligt. Helt utan krav och måsten. 

Gud vad tid jag skulle få över ( och pengar). Tid att ägna åt barnen. Stora som små. 

Satte mig i går kväll på hojen framför tv:n och brände av några intervaller, utan några större förhoppningar att det skulle gå bra. Ett sista ryck. 

Men jag tror all ångest kom ut och hamnade i handduken. (Luktade typ svavel). Och jag hade legat en bit över det rekommenderade i puls. Visst. Jag hade fått svälja ner middagen både tre och fyra ggr. Men jag var starkare än jag trodde. 

Ett bra telefonsamtal och ett kräkpass senare så bestämde jag mig för att jag kommer fortsätta cykla. 

Skrämmande att det kan vara så nära att ge upp. Kanske är jag för känslig, dramatisk och impulsiv. Men någon har sagt att det är det som är livet. Och att det vore tråkigt om kurvan var helt plan. 

Jobbigt, men så sant så. 

Eftersom jag fortsätter så känns det lika bra att få på dubbdäcken. Vintern verkar ju ha kommit för att stanna ett tag. 

Ser verkligen fram emot att få komma ut igen. 

Mumsiga ben.

Jag var på Klarälvskliniken igår och vi var helt överens, sjukgymnasten och jag. Min själv diagnos var helt korrekt. Visst var det en muskelbristning jag fått. 

Och att cykel träna var bland det bästa jag kunde göra. Då får jag cirkulation och stretch på samma gång. Så det var inte alls konstigt att jag känt mig bättre och bättre efter varje pass. 

Men löpningen får jag hålla mig ifrån under 3-4 veckor. (Det kan jag leva med.)

Det blir till att slänga in några extra ersättnings pass på hojen ist. 

Kollade av min tränings kalender och insåg att bara ett enda pass var reducerat till ett soft återhämtnings pass annars har jag kört på som vanligt. Och det trotts bristningen. Kunde ju inte bli bättre. 

Men i dag var jag rätt mumsig i benen när jag klev av. Det har trotts allt blivit 10 pass på 7 dagar sammanhängande. Inte helt optimalt att skippa vilan, men det tar jag till helgen. Då är det kalas och hotell i Stockholm som gäller. Aldrig fel. 

Avslutade morgonen med denna lilla rackare på benen. Tårarna var inte långt borta så den gjorde nog vad den skulle. 

Trevlig helg!

Fan på väggen allt mer diffus.

Samma kväll det small till i vaden så önskade jag mig allra mest ett par kryckor. 

Såg framför mig ett stort svart hål i tränings schemat och förberedde mig på en gigantisk abstinens med allt vad det innebär både för mig och familjen. Och en förskjutning på det planerade fystestet. 

Men se, det blir nog inte så illa. 

Igår trampade jag lugnt under en timme bara för att mjuka upp vaden och få lite cirkulation i det hela. Och efteråt kändes det betydligt bättre.

Fortfarande inte sämre i morse, så jag testade att köra 2x20min % intervaller innan jobbet. Och det gick hur bra som helst. 

Löpningen får jag nog lägga ner ett tag men det kan jag ta. Bara jag kan cykla. 

Skadan kanske inte var så stor som jag först trodde. Men ska iaf träffa en sjukgymnast i morgon för att få mer klarhet i det hela. 

Svett, tårar och småkakor.

Jamen dagen började så himla bra. Röd dag i almanackan och ytterligare en dag till hemma. 

Tjohoo. Kan träna dubbelpass utan att behöva stressa. Sitter fint det. 

Sovmorgon för att strax därefter avverka cykelintervallerna. Kroppen var med mig, inga problem där. Bara jobbigt mentalt. - Ok, det blir inte jobbigare än så här. Bit ihop, bara 15 min kvar på denna intervall. Sedan återhämtning. ( Jag brukar ha inre monologer med mig själv). 15 min är en piss i Mississippi jämfört med ett lopp. Kom igen nu. 

Åkte hem och varvade ner och laddade för ett pass på em. Helt ok känsla att ligga på rygg med en bra bok och dricka mugg efter mugg med kaffe. Händer inte allt för ofta. 

Böckerna brukar alltid vara bättre än filmerna så därför slukar jag nu denna hejdlöst dråpliga berättelse innan jag går och ser den på bio. 

Jag pratar inte bara med mig själv när jag  tränar. Jag skrattar även högt när jag läser böcker. 

På min sista löpintervall så bara högg det till i vaden. Helvetes djävlar vad ont det gjorde. Kändes som en inre explosion. 

Har googlat runt och insett att jag fått en muskelbristning. Inte kramp som vägrar släppa som jag trodde först. 

Får se om jag hittar någon bra idrotts medicinare i morgon. 

Och kakorna då? 

Hasade haltande runt i köket och pysslade med Peter. 4 sorter fick vi ihop och dom låg utspridda på plåtar i hela köket. Vi ska nämligen på kalas till helgen där vi lovat att fixa det goda till kaffet. 

Ja. Sen har Peter även fixat ett gäng kladdkakor också. 

Får se hur benet känns i morgon. 

Högklackat till helgen känns väldigt avlägset. 

Påverkar jag mina barn?

Ja, varför ska man cykla på cykelbanan om det finns en fin stig bredvid.

- Men mamma. Du förstår, det är bättre träning om man cyklar där det är lite jobbigare. Och det är ju roligare på stigarna också.
Det var svaret jag fick när jag undrade varför han inte höll sig på vägen. 
Han verkar lovande min grabb :)
Han ramlade några ggr när det var som mest knixigt, men konstaterade att det gör även dom duktigaste som tävlar med.
Man GÖR det ibland.

Vi var ute i 1½ timme och cyklade runt Klarälven och lite grönområden i stan.
Hittade det nya utegymmet på Gubbholmen som vi var tvungna att testa.

Han fattade direkt vad man skulle göra, fast det var lite väl högt till vissa redskap.
Ibland undrar jag vad den här lilla killen går på.
Kanske en blandning av en nypa socker, bra gener och yttre påverkan?
Han slår tex sin storasyster på 21 år i armhävningar.
Han grejar 20st armhävningar med spikrak kropp och hela vägen upp och ned.

Förutom cyklarna i lägenheten så finns det både yogamatta, hantlar och gummiband.
Och sedan han var liten så har han sett både mig och storebror hiva runt med grejerna eller sett oss ligga på golvet körandes situps och armhävningar.
Så för honom är det helt normalt. Kanske han tror att alla familjer håller på som vi gör hos oss.

Ja ska iaf inte ta det ifrån honom. Han får tro det.