Och jag var inte speciellt snabb under söndagen heller. Med ömmande kropp låg jag och grät till herrarnas OS-guld i stafetten innan jag tog tag i dagen.
Tanken var att äta sen lunch med min stora grabb för att senare åka och gratta en 43-åring. Men nej. Ingen vill ju riskera att bli smittad så här inför Vasalopp och i träningstider.
Jag ställde väckarklockan tidigt idag ifall jag kände mig ok nog för en promenad innan jobbet.
Men nej. Den ringde iof, men jag var helt färdig. Ställde om larmet och drog täcket över huvudet 1,5 timme till.
Men när jag väl promenerade till jobbet så var faktiskt solen framme. Den har man ju inte sett så mycket av under vintern. Underbara sol.
Halsen är bättre nu och jag känner mig bara lite döven. Kanske ett värmländskt uttryck men kan väl beskrivas som trött, slö, tung i kroppen. Inte på hugget helt enkelt.
Så det blir till att ta det lugnt. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar