Det är ok att springa i korta backar med cykelskor.
Det är inte ok att gå i dom under 1,5 timme i ösregn. Man får skoskav.
Man bör ha koll på om man nyss passerat en vätskekontroll, eller om det är kortare att gå till nästa.
Och telefon numret till langaren bör man skriva upp på någon kroppsdel med spritpenna om man inte kan det utantill.
Men innan jag bröt så var allt bra. Vi körde ut ur Varberg i ett sedvanligt högt tempo. På banvallen hade vi vinden i ryggen.
Jag hade 2:an från SM strax före mig i samma klunga. Efter första backen så körde vi lite om varandra.
Men hon fick ett lite försprång efter ett tag. Och i en utförslöpa så gick jag i backen. Det var så lerigt och geggigt att cykeln bara gled i väg under mig.
Och innan jag ens landat och spottat ut den Halländska jorden ur munnen så hojtar dom efter mig om det gick bra. Det gjorde det. Men väldigt surt att tappa farten och komma efter.
Och någon stans efter ca dryga timmen från start så kände jag att cykeln gick lite foppigt där bak.
Det slängde,gungade och gick väldigt tungt.
Men vad i hel....Punka.
På alla år som jag cyklat har jag haft kanske 3 punkteringar. Och aldrig på tävling eller träning.
Så jag har inte ens med mig grejer för att fixa det. Inte på tävlingar iaf. Det skulle ändå ta för lång tid för mig att byta i skogen.
Så jag fick börja knalla och gå. Surrade bort mig på ett ställe och kom tillbaka där jag börjat 30 min tidigare.
Kom till slut till en vätskekontroll längst bort på banan.
Snälla funktionärer matade mig med gifflar och punschpraliner i väntan på brytbilen.
Till slut kom den men vi var tvungna att vänta ca 15min ifall vi skulle plocka upp fler efter banan på väg ner till målområdet.
Och arrangörerna visste vad dom gjorde. Jag hade i väntan på bilen funderat på om jag skulle få sitta i bagaget tillsammans med cykeln för jag var så lerig och blöt. Skulle ju inte kunna sätta mig i ett bilsäte.
Men där låg det dubbla hästfiltar och ryggstöden var överdragna med sopsäckar.
Och innan vi var framme så var vi 4st i bilen. Lite till tuffsade och besvikna men ändå vid gott mod.
Men det var en märklig känsla att bryta ett lopp. Att få skjuts hem. Att inte få köra hela sträckan som (nästan) alla andra hade gjort. Efter alla förberedelser och mil man åkt för att få avsluta hela cupen.
Men jag fick priset och var på pallen för cupsegern iaf. Även om det inte blev någon medalj i själva
Bockstensturen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar