Lera, svett & adrenalin: Smack! Och där satt den.

Vad ska jag säga. Och vart ska jag börja?
Det bara bubblar i hela mig just nu.
Efter alla timmar man lagt på träningen. Tidiga träningspass i ottan och sena kvällspass.
Och allt annat som man försakat för att kunna få tiden att räcka till.
Ett dåligt samvete gentemot andra (familj och närmast sörjande) för att träningen är så viktig för mig.
Men i söndags så fick jag min belöning.
Jag tog hem SM guldet i D-40. Och med en marginal på 7 min till tvåan.
Hon som nästan varit omöjlig att slå under Långlopps cupen i år.

Snapphaneturen som loppet heter, är helt klart den vackraste banan man kan köra.
Mycket av banan går inne i en lummig bokskog, det är som att cykla under ett gigantiskt löv tak.
Och det är mycket singel track (smala stigar). Bara korta, korta partier på grusväg.
Och det går upp och ner hela tiden. Och det är ju bra. Det passar mig perfekt.
För jag är stark uppför och snabb utför.
Det står att banan är 75km, men vi var flera som konstaterade att vi kört 79. Hmmm...

Innan start. När man fixar med cykeln, nummer lappar och alla andra ritualer så var jag taggad och pirrig. Lite små spattig. Jag kände till vilka mina motståndare var och hur dom kört tidigare under sommaren.
Rationellt tänkt så var nog 3:e platsen säkrad. En bra dag med ben som levererar optimalt, en 2:a plats.
Loppet i fjol var en misär i 31 graders värme och tiden då blev 4:22 och en tredje plats.
Målet i år var under 4tim.Högt räknat.
Klarade det på 3:54.

Själva loppet börjar med en start loop på 5km. Sedan kör man 2 varv resterande sträcka av banan.
Jag såg att dom andra 2 (hoten) drog iväg direkt i starten. Jag hängde inte på men hade koll vart dom var.
Ganska snart när vi gick ut på första varvet så körde jag om en utav dom. Och hon hängde inte på.

JAG har inte så stor koll på vart och när Peter langar mina flaskor till mig. Men han poppar upp precis vid rätt tillfälle varje gång (som alltid). Jag får min flaska och viktig tids info om hon som leder.
Och vid 52km kom jag ifatt henne. Låg och lurade lite bakom för att kolla statusen på hennes ork.
Jag vet att hon kan lägga i en högre växel som från en klar himmel om så behövs.
Men jag gjorde ett ryck förbi henne i en backe strax innan vi vek av in i skogen och väl där så växte avståndet ytterligare något.
Men en gel och en halv banan är som raket bränsle för mig. Jag hade samma känsla i kroppen nu som jag hade på Finnmarksturen. Kände mig stark och det gick som tåget trotts att man låg själv på långa sträckor.
När det var ca 5-6 km kvar så insåg jag att jag kommer att ta hem det hela.
Och med ca 2km kvar höll jag på att börja lipa.
Fokus, fokus nu. Inte köra omkull för att man inte ser något pgr av tårar. DET vore ju klantigt om något.
Men det gick vägen. Jag kom i mål som segrare.
Jag vann SM-GULD
Är jag stolt: JA
Är jag mallig: JA (jag är ju snabbaste tanten i skogen).

Efter all tid som man är själv när man tränar så värmer alla "grattis" och "likes" på Facebok
rakt in i hjärtat på mig.
Tusen tack