Långa Billingeracet avklarat.

Jag hade inte stora förhoppningar eller mål i denna tävling. Skulle kanske mest köra för att se hur kroppen svarade efter alla förkylningar och skit senaste månaderna.
Och Billinge ÄR Billinge. Inget lätt lopp att prata om. När jag körde det första gången 2011 så undrade jag mitt i loppet - Vart har fått det i från. Att det är kul med lång lopp?
2012 var jag bättre mentalt förberedd på det hela. Men satan så jobbigt.

Och nu var jag här igen. Alltid lika nervös innan start. Men nu visste jag lite mera om banprofilen.
Även om inte formen är den bästa.
Har ingen större koll på vad dom olika sträckningarna heter eller namnen på alla backar.
Vet bara att det är 3 rejäla backar att lägga på minnet.
Starten. Och nästa vid 26 km och naturligtvis Strupen. Den sista backen 15km innan mål, när man är lagom mosig i benen. Den är ca 1km lång och det är ca 175 m hög klättring med 18-20% lutning på slutet.
Bara man tar sig upp är det 500 m kvar att spurta till mål.

Första backen var inga problem. Jag nötte på och hade lite koll på dom andra damerna i min klass.
Pigg i benen när jag kom upp. Hade bitvis fin klung körning med killarna på dom långa grus partierna. Det är roligt när det fungerar. Man turas helt enkelt om att dra för att hålla ett bra tempo och alla är med på det hela. Vid andra backen vid 26 km så var jag ikapp förra årets helt oslagbara konkurrent i min klass.
Jag låg och smög lite bakom henne för att se hur stark hon var. Men hade trampat förbi henne innan backen var slut. Vitargo i all ära men detta var en stor ego boost som gjorde mig stark.

Skogs partierna var helt fantastiska. Det fanns en lång, brant utförs löpa inne i skogen. Gles skog och massvis med vitsippor på båda sidor. Det gick så jäkla fort att jag bara höll mig i styret och hoppades på gudskelov.  Men det var helt underbart. Sann lycka i hög fart.

Och det var första loppet på nya 29:an och som den rullade. Inga problem alls. Och inte var jag i backen en enda gång heller.

Benen och kroppen hade känts otroligt bra redan från start och jag hade ingen svacka eller dipp under hela loppet. Och då har jag legat precis på gränsen hela tiden.
Kan det kännas så här bra med så lite träning? Fattade ingenting.
När väl Strupen kom så var det bara att kötta på. Nöta, nöta. Det bara skrek i låren. Men jag tog några gubbar i backen. Ego boost, ego boost. H...vete vad jobbigt. Men gud vad bra jag mådde. Jag ler och grimaserar om vart annat.
Vet inte vad jag gick på dom sista 500m men i mål kom jag på tiden 3:52:15 och 2:a i D-40.
Den känslan och trycket jag hade i kroppen under denna tävling var något jag saknade under hela förra säsongen. Jag får väl bara hoppas att det inte var en tillfällighet utan att säsongen fortsätter på samma sätt.

Marcus och Johan från klubben. (Marcus är den hungrige) 

Min kärlek på 2 hjul