Sportlov och lite semester.

Undrar hur många åk man hinner på 3 timmar. Jag tappade i alla fall räkningen till slut. Upp, ner, upp, ner. Bara en kort fika paus och ut igen. Jag fattar inte vart han får all energi ifrån. Charlie alltså. För det är inte barn backen vi pratar om, utan den svarta pisten. 

Och efter lunchen i dag så började det krypa i kroppen på honom igen. 

- Snälla. Kan vi inte ta en lång cykeltur mamma. 

- Hur lång är en lång cykeltur för dig?

- Kanske 1-2 timmar? (Han är snart 6 år).

Klart man hänger på det förslaget. Efter en diskussion och djup besvikelse över att han inte enbart kunde ha sin kortärmade  cykeltröja på sig så kom vi till slut ut genom dörren. 

Men han konstaterade när vi kom hem efter 1,5 timme, att han hade ont i rumpan och att det nog är dags att köpa riktiga cykelbyxor till honom :)

Nää. Om man skulle ta och vila lite.

Förkylnings symptomen är borta, så i går provade jag kroppen lite försiktigt. Började att jogga på löpbandet 30 min i distans fart. Lugnt alltså. Pulsen såg ok ut och resten av kroppen kom också igång efter några minuter. Körde lite soft benstyrka efter det. Inte tungt utan bara så jag väckte dom till liv. Och jag behöver ju knapt nämna vid det här laget vad som händer när man tränar något man inte gjort på länge. 

Inte helt problemfritt tog jag mig stapplande upp på löpbandet i morse med. Träningsvärk brukar släppa bara man blir riktigt genomvarm i musklerna så det fungerade bra. Men nu var det pulsen som levde rövaren istället. Körde på samma fart som igår men låg ändå alldeles för högt. Gjorde en rejäl fartsäknkning för att komma rätt. Jag fick kliva av tidigare än planerat och körde i gymmet i stället. 

Så nu vilar jag resten av veckan. Jag vet ju inte om det är överträningen som fortfarande hänger i eller förkylningen jag haft. Och det sista jag villa ha nu är en hjärtmuskel inflammation. Det är ju värsta  tänkbara cenario, jag vet. Men jag tar ingen risk. 

Så i morgon ansluter jag mig till resten av lilla familjen som har sportlov just nu. 

VILA

En vecka har gått sedan illvilliga baciller attackerade mig med full kraft. Och det är fortfarande något som trycker på där uppe i skallen, typ mellan näsan, bihålorna och hässjan. Så jag har bara jobbat och sedan tagit det väldigt lugnt på kvällarna. Men det är en konst i sig att KUNNA vila. Att våga. Fördelen är ju att det blir så mycket tid över till annat. Om man skulle orka förstås. 

Jag har iaf knappat färdigt min kolumn som ska publiceras i nästa nummer av MTB Sweden Magazin och det före utsatt deadline. Alltid något. 

Efter jobbet i dag ska jag göra något som händer väldigt väldigt sällan. Nämligen ta en promenad ner till stan och bara strosa runt i lite affärer. Ge det lite tid och kanske hitta något snyggt. Förra gången det hände så var jag på jakt efter en snygg topp. Men kom hem med en sport-bh. Kanske man hittar något i denna butik. Passande namn i alla fall. 

Ett brev på posten

Nu är vi inne på onsdag och kroppen känns inte alls bättre. Fortfarande tjock i halsen, huvudvärk och stel nacke. 

I vanliga fall brukar sånt här vara över på 2 dagar för min del, men inte nu. Det biter sig fast väldigt envist. Jag jobbar ändå men börjar dagen med en Ipren till frukost, för att senare få ta en till em kaffet. Inte bra men jag klarar av dagen. Det hela bottnar nog i att kroppen var utsliten och mottagligheten för illasinnade baciller är ju då som ett brev på posten

där avsändare skrev - Ha, där fick du för att du inte lyssnade på kroppen. 

Underbar morgon ändå.

Helgen blev väl inte riktigt som jag tänkt mig. Vaknade på lördag morgon med droppande näsa och halsont. 

Och jag var inte speciellt snabb under söndagen heller. Med ömmande kropp låg jag och grät till herrarnas OS-guld i stafetten innan jag tog tag i dagen. 

Tanken var att äta sen lunch med min stora grabb för att senare åka och gratta en 43-åring. Men nej. Ingen vill ju riskera att bli smittad så här inför Vasalopp och i träningstider. 

Jag ställde väckarklockan tidigt idag ifall jag kände mig ok nog för en promenad innan jobbet. 

Men nej. Den ringde iof, men jag var helt färdig. Ställde om larmet och drog täcket över huvudet 1,5 timme till. 

Men när jag väl promenerade till jobbet så var faktiskt solen framme. Den har man ju inte sett så mycket av under vintern. Underbara sol. 

Halsen är bättre nu och jag känner mig bara lite döven. Kanske ett värmländskt uttryck men kan väl beskrivas som trött, slö, tung i kroppen. Inte på hugget helt enkelt. 

Så det blir till att ta det lugnt. Igen. 

Ingen vanlig fredag.

I morse körde vi kärleks tema redan på gröten, lilla sprattel mannen på dryga 120 cm och jag. Och i skenet från stearinljuset fick jag öppna ett fint paket som han gjort på dagis. Ett trä hjärta som var målat i fina färger och hade massor av "diamanter" som var dit limmade. Åhh min gull unge. 

För det har väl knappats undgått någon att det är alla ❤ dag i dag. 

Jag skulle vilja kalla det super fredag faktiskt. 

Dels för att det är fredag.(Alltid bra). 

Sen är det Alla Hjärtans dag.)Väldigt mysigt). 

Och senare i kväll är det dags för års festen i cykelklubben. Det ser jag verkligen fram emot. 

Kan det bli en bättre fredag än så. 

Men för i helv...te.

Jag måste ursäkta språket redan här. Men jag blir så jäkla matt. Att jag inte brottade ner min spinncykel eller gav den en rejäl spark med dubbarna på cykelskorna i går är ett under. Jag fick kliva av passet igen. Förbannade skit. 

Det gick bara inte. Inget tryck i benen och jag kroknade innan jag var i närheten av puls intervallet jag skulle upp till. 

Plockade fram det hårdaste av alla pannben jag kunde, men nej.

Nu när det har känts så bra efter vilan så blir jag bara så lack. Ghaa. 

Inte flippa nu. Andas lugnt, in och ut, lugnt och fint. 

Ligger lågt och soft tränar resten av veckan så får jag se hur kroppen svarar. 

Jodå klockan fungerar. Men inte jag.